Dagens, lite synd om & när någon i underläge förlorar

En dagensstassbild. Eller ja, egentligen två. Bilder. Lyckades jag visst ta idag. Fast jag glömde bort det igen och hittade dem i mobilen först nu. Förvirrad. Stressad. En smula uppgiven, till och med så jag varit på väg att ge upp.Fast det går ju inte. För då skulle allt jag redan kämpat ihop vara bortkastat, noll värt, värdelöst... För det är kompletta betyg som räknas eller okompletta som är betydelselösa då det inte anses som att jag kan vad jag behöver kunna. Typ... Så jag pressar mig själv. Från fem på morgonen till runt denna tid. Dag efter dag. Pressar hjärnan till funktion, klottrar sida efter sida fulla med svar på uppgifter. Tycker lite synd om mig ibland men är förbannat glad att jag har min envishet. Den orubbliga. Den som gör att jag fan inte viker i första taget, trots allt... 

Jag tittar på tv med ett halvt öga emellanåt, vallar vovve som tycker att jag är tråkigast i världen. Käkar popkorn till den grad att jag nästan drömmer mardrömmar om majskorn, är rädd att de snart ska börja spruta ur ögonen. Går och fixar pengar på mitt tågkort och träffar min exsvägerska, som jag tycker jäkligt mycket om och nu håller tummarna stenhårt för. Jag släpper allt tänk, allt tycka synd om, alla termer som färgar min skalle i galenkulör under träningspass. Och så kan jag inte låta bli att vara lite ledsen över att Kristian Gidlund har dött, han med bloggen I min kropp, han med det mest fantastiska sättet att skriva. Jag kände inte honom men jag blir alltid ledsen när någon i underläge förlorar... 

Fast nu ska jag sova. För imorgon väntar ännu en tokdag i pluggland. Dock med avbrott för pendlerierna till Malmö. Potentiell bloggtid så kanske ses vi snart igen. God natt & Kram för nu i alla fall. Var rädda om er själva och varandra därute!