Från helknäckt till superpepp via något jag aldrig skulle

Jag testade en gång. Tror det var förra sommaren. Men jag var så vansinnigt superkass att jag aldrig mer, ever, någonsin skulle ge mig på det igen. Trodde jag. Till idag...

För när jag står där i receptionen på Friskis, med en av salarna sidan om och inte kan låta bli att titta och bli fascinerad av, för det ser så galet roligt ut, så har jag utvecklat ett sug att vilja kunna jag också. Jag pratar om step och om att jag varit på kurs i detta virrvarr av steg och koordination idag. 

Och jag var så jäkla knäckt när jag gick dit. För att de sista skoluppgifterna verkar skrivna av en komplett galning utan känsla för vad som är viktigt och vad som bara är förbannat konstigt och orelevant. Tillika terroriserar den där galningen mig med att kasta ut spörsmål som kräver romanlängd av någon med överläkarkompetens… Extremknäckt var jag med andra ord. 

Och väntade mig ungefär att jag skulle vara sämst i världen på den där stepkursen. Och pinsam, och vilja fly, och kanske till och med göra det… Men! Det var ju bara magiskt skoj! Och jag lyckades hänga med, ta mig tusan snudd på hela tiden… och inte blev det sämre av att min kanonvackra supertrevliga kollega skuttade upp och ner på brädan sidan om min och var massa pepp hon också!

För det, tillsammans med det efterföljande skivstångspasset var nog det mest klockrena jag kunde ta mig för. För det gav exakt det pepp jag behövde. För att orka slutfölja det sista. Det galningskryddade… 

Som jag därför är i färd med nu. Hinner inte bli klar ikväll men har söndag ut på mig. Så det ska nog attan gå vägen… against all odds… Men inga hej förrän bäcken befinner sig bakom ryggen… Men däremot en Kram Tack & hej för idag!