Stass från igår. Idag lär det inte bli så mycket mer än mjukbyxor och sunklinne. För efter en overklighetsjobbig natt med febermardrömmar, konstant rinnande snor, kraftigt andningsbesvärad hals och spänghuvudvärk insåg jag att det enda rätta var att ringa in mig sjuk från jobb och fortsätta kampera i sängen.
Så här ligger jag och tycker synd om mig. Känner mig förbannat ensam. Något som har krupit på mig allt mer på sistone. Ensamhetskänslan. Av det nedslående slaget. Och synd om även för förkylningshelvetet. Surfar runt på mobilen för att slippa tänka så mycket, flytta fokus från mig själv, från självömkan… Och blir ganska snabbt botad då jag plötsligt landar i en blogg jag aldrig sett förut, en blogg av en tjej i min ålder, en tjej med kroppen full av cancer. Jag läser, sätter mig på något instinktivt vis in i, känner med, blir otroligt berörd. Och mitt eget synd om ter sig då så extremt fjuttigt. Vad är en fjantig förkylig i jämförelse…
Tänker jag. En stund, för ganska snart faller jag tillbaka till mig själv. För det är ju trots allt så att man bara har sig själv och sitt eget liv. Att leva med och försöka ta till vara… Vilket inte alltid är helt enkelt. Och så tänker jag att det var väldigt vad lite feber lyckas kicka igång mig till att plita tankar. Något jag för det mesta undviker här, då det känns lite för privat, för utlämnande… Försätter en ännu mer i ensamhet då man ska ha ett lyckat liv med en snygg munter fasad att visa upp. Inte vara negativ, jobbig, blotta inre skavanker. För misslyckad = ensam… Tjing!
Visst. Man gnäller lite i onödan ibland. Och det finns alltid nån som har det jävligare än en själv. Ensam är du dock INTE! Vi finns här! Jag finns här. Inte i din fysiska närhet men bara ett telefonsamtal bort! Men visst förstår jag dig. Kan känna mig ensam trots två ungar. Det är en ensamhet man inte kan sätta fingret på......Kram❤️
SvaraRaderaMan får faktiskt tycka synd om sig själv ibland det är helt ok tycker jag och du är inte ensam kompis du har mig iaf ❤❤❤kraaaam Jeanette
SvaraRaderaVisst är det tomt när den känslan kommer. Jag vet så väl... Samtidigt så är jag glad att jag längtar efter någon, att jag inte bestämt mig för att vara singel för evigt utan där finns plats för någon. Nu har jag ju honom här så lätt för mig att säga men ja....du fattar nog vad jag svamlar om. :) Det som jag vet är att du absolut inte är misslyckad, men ibland känner man ju sig så. Kramar till dig och den där filten vi pratade om blir tvättad i kväll.
SvaraRadera<3