Jag blev inkallad till chefen på mitt timanställningsjobb igår. Fick veta att killen som sitter mitt emot mig, men som jag knappt hunnit prata med, hade skvallrat till henne. Om mig. Med beröm. Beröm! På saker han tyckte jag gjort jäkligt bra. Jag blev så galet skitglad att jag ville rusa ut och tokkrama honom. Om jag vågat. Men jag är för blyg, för rädd att göra bort mig, för ”svensk”... Så jag lät bli. Gav honom istället en lapp med ett tack när jag skulle gå därifrån eftersom han satt i telefon.
Lite knasigt kanske att jag fortfarande är superglad för hans initiativ. Fast egentligen är det ännu knäppare att det är så extremt ovanligt att få höra något bra om sig själv. Att vi är så duktiga på skitsnack, skvaller och illapratande men så värdelösa på bra, positiva, glädande kommentarer… Idiotiskt! Så dags att ändra på det?... Och när fick ni senaste höra något om er själva som gjorde er glada?
Och eftersom berömmet tydligen har gjort mig ännu lite mer egodivig än vanligt så tjatar jag in ytterligare en menlös bild på mig själv (i gårdagens stass) Peace out!
Du ÄR ju bra för fan! Och ge honom en kram nästa gång du ser honom! Jag blev rätt glad i går när en kund tyckte att jag hade blivit fin i kroppen, att träningen syns och gör nytta:) Kram!
SvaraRaderaYay! För du är bra och vad glad jag blir för din skull att du fick veta det också. Otippat och oväntat är det allra bästa.
SvaraRaderaKramar och hälsningar
Sträck på dig kvinna. Du är ju bra precis som han säger och ovanstående med. :) Kramis
SvaraRadera