Powered By Blogger

lördag 22 februari 2014

Om att ge upp på grund av flashbacks

Idag har jag gjort något jag i alla fall inte kan komma ihåg att jag någonsin gjort förut. Jag gick från ett träningspass i halvtid. Blev översköljd av skitjobbiga flashbacks. Gav upp. Jag vet att jag är kass på koreografi. Min kropp vill inte, fattar inte och ben och armar flaxar åt fel håll. Samtidigt vill jag kunna. Och då är det ju bara att öva, tänkte jag och begav mig därför till aerobic dans idag. I början funkade det över förväntan men så fort jag tappade det så kom de där jävla flashbacken farande. Pinsamma puckot-känslorna. De glömda eller åtminstone väldigt djupt förträngda… Så istället för att göra som jag brukar, bli lite på krigsstigen med mig själv och ge mig fan på så började tårarna bränna i ögonen, blev svimfärdig. Jag gav tvärupp. Flydde därifrån. Känns inte helt bra, speciellt inte som jag inte kan få de där känslorna av löjlig, pinsam, värdelös, ur skallen. Tänkte att det kanske funkar lite att skriva av sig… Vi får väl se… :o) Peace out!

4 kommentarer:

  1. Fast du är djäkligt stark och modig som vågar skriva detta! Det är det inte många som vågar och jag beundrar ditt mod och din ärlighet så sträck på dig för det!
    Och vad spelar roll att du inte är bra på dans du är ju grym på annat. Den bilden där du hoppar till exempel, plocka fram den istället och var stolt över dig själv! Du är sååå mycket inspiration för mig tackar tusenfalt för det!!!
    Pernilla som läser och ska bli bättre på att skriva vad jag tycker också!

    SvaraRadera
  2. Håller med Pernilla ovan i varenda ord. Ingen kan vara bra på allt! Kram❤️

    SvaraRadera
  3. Dags att höja hyran och låta de negativa tankarna om dig själv flytta ut!
    Långt bort åt H-vete!
    Du är min stora inspirationskälla i mångt och mycket!
    Kram!
    Jenny

    SvaraRadera