Eftersom detta har urartat till att vara lite av en tokdåres städblogg så kör jag vidare en smula till på det temat. I kombination med befrielse, för det är exakt den känslan som är min drivkraft i projekt sanera boningen. Och just därför har jag blivit ganska besatt, ja nästan beroende faktiskt, av mina utflykter till soprummet. För det är där den har sin upprinnelse, frigörelsekänslan. För varenda pinal, såväl stor som minimal, som jag säger tack, adjö och vänder ryggen åt för evigt innebär en smula mer känsla av frihet. Och jag älskar den känslan! Nästan jagar den...
Men så händer det att jag faller tillbaka, i tänket bra-att-ha. Ganska ofta om jag ska vara helt ärlig… Vilket gör att redan rensat rensas om, igen och troligast igen ännu en gång, eller kanske två… Och med en uppsjö av saker, kläder, skor, skräp… tar det sin lilla tid. Och jag som skulle svara ett bestämt nej om någon frågade mig ifall jag är materialistisk. Pinsamt…
Men nu har jag i alla fall bestämt mig för att jag inte har någon lust att hamna på prispallen i tävlingen ”flest prylar när man dör vinner”… Några som inte riktigt håller med, utan istället hatar dessa vindar av förändring som far runt i hemmet just nu är några av mina fyrtassade familjemedlemmar. Denna duo bland annat:
Noima och Smilla. Katterna som inte bara är kompisar utan även partners i sin mission att göra allt för att inga kattonger ska lämna deras domäner… Tjing!
Det är ju så som du skriver; saker tynger och rensa ger frihet.
SvaraRaderaSen tycker jag det är skillnad på att vara materialist och att handla för att man inte mådde bra.
Nej förändringar är inte katters favorit.
Min gamla Rioja kunde sura i veckor om jag möblerade om. =)
Vi ska snart flytta och jag förstår din känsla. ser redan fram emot lass efter lass som jag kan vinka adjö till när det går till Erikshjälpen eller tippen.
SvaraRadera