Det tog emot, rejält, men kändes som någonslags nödvändighet. Att efter månader av undanstoppad, totalnonchalerad, tynande tillvaro låta sjalen få återinträde i min tillvaro. Den kändes helt enkelt som en bra kompis att ha med på färd mot skola. Faktumet att jag till och med frös inne i köket i boningen tog jag nämligen som ett tecken på att istid även rådde utomhus. Nu var det dock mer regn än regelrätt kyla men det kan ju hinna bli minus på termometern till jag ska vända hemåt i eftermiddag, man vet faktiskt aldrig... Ha en fabulous måndag därute! Kärlek & Respekt!
- Posted using BlogPress from my iPhone
Ja jag begriper inte varför hösten var tvungen att ta i så bara för att det blev september.
SvaraRaderaJädrans mögväder och kallt om rumpan, säger t o m Jay...
Hahaha jag är invirad i yllesjal på jobbet o)
SvaraRaderaKramar