Han var aggressiv och opålitlig, avskydde människor och tokhögg efter händer. Efter två månader tvärvände han och bestämde sig för att åtminstone gilla en, mig. Då var han dryga året och vi hann få ungefär 15,5 år tillsammans. Genom eld och vatten, i nöd och lust. Ibland han och jag mot världen...
Han gillade att smita in på toaletten, slitna ner allt toalettpapper från rullen till golvet, i någonslags installation, och sedan nöjt använda handfatet som sovplats.
Han älskade att bli buren och sitta i knä. Han vankade trofast efter mig i boningen och tiggde mat så fort han fick en chans, blev hagalen som få när det vankades majs eller champinjoner på burk. Han sov helst i sängen på nätterna, var lite enstörig mot de andra djuren och hade en lika surmulen uppsyn som mig. Idag är det två år sedan han for till katthimlen. Och jag saknar honom något helt vansinnigt än. Min bäste vän, min Bosse katt. Älskad för evigt!
En sån fin kärleksbetraktelse!
SvaraRaderaKram
Känner med dig..en älskad familjemedlem man aldrig glömmer!!
SvaraRaderaKram
Vilken härlig kisse Bosse katt....
SvaraRaderaKram Titti
Ja, man glömmer aldrig, så är det bara!! Klemar
SvaraRaderaÄr det så länge sen....Kram<3
SvaraRaderaJag är övertygad om att Bosse och Rioja sitter där i katthimlen och berättar sina gamla minnen om sina mattar.
SvaraRaderaOch att de vet att vi saknar dem.
Kram!
Vad fint du skrivit om din vän! Får tårar i ögonen bara jag läser då det får mig att tänka på min lilla Hobbe som det snart är ett år sen jag förlorade. Det gör ont att mista sina små djurvänner :-(
SvaraRaderaKramar och kärlek till dig
/Vivvi
Fint! Dessa underbara djur m egna personligheter - finns inget finare i världen!
SvaraRadera