Jag hyser någonslags hopp att det ska smitta av sig

Av personlighetstekniska skäl bojkottade jag allt vad datoraktiviteter heter igår (därav inget fixande med helgens bildskörd och därav inget rapportande på den fronten…). Och av exakt samma anledning gav jag mig istället i kast med två timmars passihärdighet på gymet. Skivstång följt av step. Vilket resulterade i…

… en lyckligt slutkörd kropp, ett knallrött fejs och känslan att det är så, att det är lika jobbigt men att man blir bättre. På att skutta rätt på brädan. På styrkerelaterade saker, fysiskt men faktiskt även mentalt. Av att träna. Och! Jag hyser någonslags hopp att det ska smitta av sig, så att allt annat också blir bättre. Någon dag. Som jag sätter min tillit och min kamp till är snart… Peace out!