Efter 2 månader utan cigaretter

Under de sista åren jag rökte kände jag mig oftast väldigt ensam. Som det sista puckot på jordklotet liksom. Sedan den dagen jag slutade, som ni av rubriken att döma kanske fattar är exakt på dagen 2 månader sedan, har det börjat dyka upp rökare i precis varenda vrå. Var fanns alla de förut? För jag tror ju knappast att alla började samma dag jag slutade… Nu stör det inte mig ett dugg, det är bara väldigt märkligt att de plötsligt är så många, så överallt… och kanske lite märkligt att det inte stör mig med folk som röker, märkligt att jag inte blir det minsta lilla sugen. Tvärtom så känner jag bara en enorm frihetskänsla. Att inte behöva jaga till mig rökstunder, slippa stinka, slippa att ständigt kolla så jag har cigg nog ”så jag klarar mig” och undkomma att behöva lägga så mycket stålar på skiten… 

Nu är det ju då inte så att jag slutade rakt av, för som jag avslöjat tidigare så tutar jag fortfarande i mig nikotin. Med så kallad e-cigg. Men jag slipper dra i mig en massa andra ämnen, slipper stinka, slipper fortfarande lägga ens i närheten av lika mycket kronor. Tanken är att sluta med det också. Någon dag när jag känner att jag fixar det, när mitt liv är mindre kaos, extrema jobbigheter, helt enkelt sådant som gör att jag lätt kan trilla tillbaka om jag leker hardcore och inte substitutar. Typ. Någon dag. I min egen takt. Till dess nöjer jag mig med att vara stolt och glad över att cigaretterna är historia. Vilket är jävligt stort och fett viktigt för mig... 

Och eftersom jag inte har någon som helst aning hur jag ska bildsätta denna text så kastar jag istället in något helt ovidkommande annat, som i bilderna från eftermiddagens vovvenad med Ajax. Mest för att jag tycker att inlägg utan bild känns riktigt fattigt och supertrist. Håller ni med?... Kram & god natt för idag!