För exakt på dagen tio år sedan...

... jobbade jag på ett café, det var lördag och stressigt som tusan. Telefonen ringer, en okänd dam frågar efter mig, meddelar därefter kort, och oåterkalleligt koncist "din pappa är död". Och jag klev med de orden ringandes i skallen in i en månads lång dvala. Med en mischmasch av overklighet, sorg, praktiskt fixande, tusentals tårar, och den där vita kistan med rödaste rosen på toppen, som stod mitt i den enda solstrålen som sipprade in i kyrkan...

Tio år, så länge men ändå som om det vore igår. Hade jag kommit på tidigare än idag att det var just idag hade jag förmodligen bett mr Make att tatuera in det där porträttet på honom som jag pratat ett bra tag om att sätta på armen...

... men nu tänker jag istället sopa sorg under mattan och bege mig på utlandsutflykt om någon timme. För jag har en känsla av att saknad på något sätt bäst firas med att göra något kul. Det är i alla fall vad min farsa säkert sagt till mig om han kunnat... Peace out! Kärlek & Respekt!

- Posted using BlogPress from my iPhone