Lite reflektioner efter fyra dagar i praktikland

”Nu ytterligare ett kast. På väg till första dagen på praktik. Nytt ställe, nya människor. Vem är jag, vad kan jag, fixar jag det som förväntas...?”
Så där skrev jag i måndags morse. Senare på kvällen plitade jag detta:
”Egentligen hade jag tänkt att bjuda på lite av mina intryck från denna dag. Min första som praktikant. Men eftersom jag inte riktigt har fått rätt på alla tankarna själv ännu så väntar jag med det en dag eller två.”

Nu har det gått fyra dagar och jag har fortfarande inte kastat ut någon reflektion. Så det är väl dags. Nu. Trots att det fortfarande är en massa kluvet snurr i skallen. Men det som är allra tydligast är att jag bara såååå mycket vill ha ett jobb. Det känns märkligt att vara praktikant, och det lite åt det looseraktiga hållet. Jag som har drivit tidningar i flera år, är nu tillbaka på ett stadium mer än tio år tillbaka i tiden. Men jag försöker skita i att tänka på det och bara se här och nu. 
Och då dyker samma tanke upp: jag vill ha ett jobb! 
Och jag vill ha det där jag praktiserar, vilket aldrig kommer att hända, och det vet jag, till 100% och tyvärr! Jag trivs kanon! Miljön är superfräsch och inspirerande:

Men framförallt; vilka underbara människor! Jag hade helt glömt att det kan vara så på en arbetsplats. Att folk pratar med en och är vänliga, att man räknas och får höra bra saker… Jag! Den värdelösa och kuvade hackkycklingen. Svårt att ta in, så jag håller en låg profil. Egentligen emot min vilja. Knäckt av det förgångna… fan att det sitter så hårt i skallen… 

Som med intervjun idag. Jag har gjort tusentals intervjuer, på en höft sådär. Men jag trodde verkligen inte att jag skulle fixa det idag… Och det gick sådär, som jag redan skrivit. Nu väntar nästa steg att komma över. Det ännu tyngre. Det att jag inte tror att jag kan skriva. För det känns verkligen inte som att jag kan det… längre. Återigen på grund av den långvariga psyknedbrytningen på arbetsplatsen från helvetet och in-i-väggen-färden som det drog med sig. 

Och beviset på att jag verkar ha rätt är att jag har suttit halva kvällen, men istället för artikel har det varit blackout. Totalt mörker och ett helt blankt ark. Fortfarande… Kanske kallas det prestationsångest... 

Det här blev lite djupt och mycket rörigt. Men det är så det ser ut inuti min skalle också… Sorry om jag tråkar ut er med en massa shit. Lovar att hålla en ytlig profil imorgon igen… ;o) 

Och bara dravvla till det med reflektioner lite då och då. Okej? Gonatt & Kram!