Rapport från Kap Verde - del 14: tragik & eftertanke

Det var ett äldre par här på hotellet. En dam runt 75 skulle jag gissa och hennes något äldre make som sitter i rullstol. Damen imponerade en hel del på mig, för trots att hon var tunn som en sticka körde hon raskt och rakryggat runt sin man överallt, trots riktigt taskig terräng och värme. Men! Det gör hon inte längre...

... för när paret var på utflykt på en annan ö häromdagen så trillade damen plötsligt ihop och dog. Ena dagen altert och på benen, nästa borta. Trots att jag inte kände dem, alls, så har det satt snurr i min skalle. Dels det otroligt tragiska för maken, och den chockade sonen som nu har kommit hit för att ta hand om och hem sin pappa. Men även för att det säger en hel del om hur bräckligt livet kan vara. Att man aldrig vet när det är dags för en själv att ta sitt sista andetag. Och att det därför gäller att ta tillvara på det man har till dess. Genom att leva. Verkligen leva. Som i att följa sina drömmar.

Ja jag vet, det är sådant man tänker för en kort stund, och sedan glömmer igen för att falla in i sina vanliga I-landsproblemsvanor... Men jag tror ändå att det är bra att få de här eftertankarna nerslagna i skallen lite då och då...

Så då passar det ju bra att vi har varit och tittat på två lägenheter idag och även haft ett långt lunchmöte med hotellägarparet, bland annat om hur saker fungerar här om man väljer att slå sig ner här som utomböling. Fast det återkommer jag till imorgon, för just nu vill jag mest bara lägga in några blommor för det äldre paret som skildes åt så abrupt. Så då gör jag det... Och säger Kram till er för idag.