En bloggdag som den kan se ut i 12 bilder

Att inte vara så förbannat tacksam, utan istället kunna säga att man är bra. Gärna personligt men kanske inte privat och vill man dra in kosing är det att dra igång ett företag som gäller.  Bara att våga och vilja. Liksom. Max 10 bilder per inlägg men då pratar vi bra bilder, annars gör de sig bäst i papperskorgen. Det är en liten minimal del av allt som sades under bloggdagen denna eftermiddag. Av Att vara någons fru-Emma, Svenskt Näringslivs-Rolf och fru Sederblad. Fast det började med att jag plockade upp Flipfloppan vid vår obligatoriska fototoalett.

Sedan en uteserveringsfika för att ladda. Och det göres ju som sig bör bäst med en chokelaboll. Gärna en brutalt mördad sådan:

Och vips så var vi plötsligt där. På plats. På evenemang Bloggdagen. För att lyssna på tänkvärdheter, som satte en del positiv sprätt i skallen. Och lite var vi nog faktiskt där för att se ut som byfånar…

…vilket man inte direkt kan påstå om Fiona. Det där med byfåne alltså, för den jäntan är snygg som få: 

Bubbel och snittar. Och helt otippat en välfylld goodiebag. Bara massa fördelar med tillställningar av detta slag alltså. :o)

Lingon fanns också på plats och tillsammans med Fiona visade de upp Mollysar när de är som allra bäst. I forma av lyckospridande färgprakt. 

Lite mer ego i bildform innan kvällssupén. Som jag, Flipfloppan och Fiona inte intog i umgänge med övriga som en förlängning av bloggdagen på det stora hotellet, utan i vårt eget sällskap på tapasrestaurang runt hörnet.

Någon var megahappy för presentpappret som var en av ingredienserna i goodiebagen. Och det kan man ju förstå, för vem bryr sig om riktigt schysst olivolja, halsband, finchoklad och en sal med stjärnor när det vankas en rulle papper… ;o) 

Jag blev dock lika uppstajsad av sangrian som vi lyxade till måltiden med, för shit vad gott det var, hade liksom glömt bort det, glömt att det finns till och med… Och så mat i mängder. Som när den var färdigdokumenterad, vilket bara det stal en hel hop minuter, slurpades friskt.

Och så babblades det. I drygt två timmar. Innan damerna skeppades ombord på ett tåg söderöver och jag knatade hem på tröttlyckliga ben. Men innan mysdressen fick åka på så tog detta scenario plats i boningen:

Bara för att bild på dagens stass på inga villkor, inte på så många i alla fall, går att lämnas därhän. Hur trött man än är… Och så var det liksom med det… Kram på er!