Min personliga rensa-hjärnan-triologi – del 2

Jag har aldrig vurmat ett skit för dödsmetall. Inte förrän en natt på Roskildefestivalen. Vi hade sett Röyksopp, favoriter sedan tidigare, precis som Nine inch Nails som gjorde sin allra sista spelning någonsin. Vi, som i jag och mr hårdrocks-Make, var superuppspelta och på väg tillbaka till campingen.

Vi går förbi scenen närmaste vårt camp, där denna tant plötsligt tvärnitar… på grund av en så grym röst. Jag är svag för röster, därför är det oftast sångaren i ett band som avgör om jag kommer att gilla just deras musik eller inte. Mr Make höll på att svimma, för de jag stannade oss för att se var:

Och att det inte bara var ett utslag av den kvällens supertoppade eufori visar ju det faktumet att jag fortsätter att mata in Amon Amarth cdspelaren hela tiden.