Om konsten att aldrig vara feldressad

Detta blir ett inlägg som en reaktion på en kommentar till ett av mina tidigare ordsvammel här idag. Det som avhandlade min stass of today som var på geocachevent, och drog på sig reaktionen:
” Du måste ha varit mest överdressad av alla? Hur känns det?”  

Ja, med tanke på att jag vandrade runt i gardinlängder a la 80-tal, enligt en annan modig Anonym, under samma inlägg...
Så det vete sjutton om man kan kalla mig dressad överhuvudtaget… egentligen.
 

Nä, men allvarligt talat så känner jag faktiskt aldrig att jag är för uppdressad, eller för nerdressad för den delen… Nu längre. Tidigare var jag så sjukt mån om att hela tiden försöka passa in vart jag än skulle… men sedan jag insåg att det inte spelar någon roll vad man har på sig, för folk tycker en massa i alla fall, så skiter jag fett och fullständigt i att försöka ”förställa mig” längre.

Ta bara Anonyms gardintyckande som ett lysande exempel… Är det liksom ens något att lägga energi på att bry sig om?… Är det värt att anstränga sig för att smälta in och ha på sig något man tror är rätt hellre än att känna sig komfortabel i det man verkligen vill ha på sig?
Svaret blir ett otvetydigt NO WAY, enligt mig! Så jag tar helt enkelt på mig just precis det jag känner för. Oavsett dag och tid och hur det så kallat ”passar in” eller inte. För då mår jag bäst och behåller självförtroendet på topp.

För faktiskt, om jag bara trivs själv i det jag har på mig så känner jag mig aldrig dressad åt något håll som kan tyckas fel… Vilket därmed får bli mitt heta klädtips för dagen… ;o) Var de ni är och klä er som ni känner för helt enkelt! Sedan att jag inte skulle komma i jeans på ett bröllop är en självklarhet, men det kan vi ta upp som ämne en annan gång om någon nu skulle känna för det…  

Just nu ska jag istället för att fortsätta med mina oräkneliga tangenttryckningar övergå till att laga lite fredagsmiddag.
Hoppas ni har en bra kväll därute. Var rädda om er. Kärlek, Kram & Respekt!