Om liten som börjar bli stor & tankarna det drog med sig

Såklart har jag inte kunnat låta bli att se att hon har växt och blivit större. Men det var nog först idag, när jag möttes av den här synen (sorry för rikskass bild)…

… av två av mina älskade sötnosar, lilla Muffin Rubin, 6 månader minus en vecka gammal, bredvid Smilla 7 år +, som visserligen är superliten men i alla fall, som jag kom till någonslags insikt om att det är ett faktum. Hon kommer att bli stor, hennes tassar var bra mycket större än Smillas redan när hon kom hit men tanken som synen av de två drog med sig var ”shit vad tiden bara rusar iväg, det var ju nyss som hon flyttade hem som en liten bebis”…

Och därifrån fortsatte hjärnan att som på egen hand spinna vidare. I banorna som handlar om att tiden ständigt fortsätter framåt… men gör jag detsamma?… Just nu känns det inte så, för jag tycker att jag liksom står och stampar på samma fläck som för typ ett år sedan… Och eftersom ett av de bästa uttryck jag någonsin hört och sparat i minnet är det en väldans smart fakir sa en gång: ”stagnation är livets värsta fiende”… så är det hög tid att knalla vidare i livet, vidare som i framåt… Men. Hur lyckas man ta första steget?...

Någon som vet och har tips?... Annars får jag försöka sova mig till någonslags lösning på egen hand… Snart. För nu kallar sängen på en trött tant som ska upp väldans tidigt för ett möte på AF imorgon.

Men vi ses efter det, om ni vill, kan, känner för det. God natt & Kram! Take care!