Lundell, Rammstein men mest jag

Glöm mitt förra inlägg. Jag tar tillbaka det. Här och nu. Det var absolut inget försök att leka märkvärdig eller fiska efter sympatikommentarer, det bara hände lite för mycket saker igår som gjorde mig komplett knäckt, superledsen och helt irrationell. Det höll i sig några timmar. Sen blev jag fett förbannad på mig själv.

Ulf Lundell har skrivit en låt som heter Isabella. Det är en av mina favoritlåtar. Jag har till och med döpt en katt efter den låten en gång. Den är förbannat vacker, men det som gör den till en ögonsten är texten och framförallt raden ”Låt inte de jävlarna ta dig”. Jag tolkar in ganska mycket i de orden och de gånger jag har lyckats leva efter det så har jag mått som bäst. Det var när den huvudstupa ploppade upp i min skalle igen som jag blev fett förbannad på mig själv. Och börja fundera över vad fan det är som får mig att nervärdera mig själv jämt och ständigt … Då fick istället Rammstein gå loss i stereon. Eftersom de tyska dårarna har allra bäst inverkan på mig i hänseende att fånga tag i mitt flyende självförtroende, innan det far åt fanderns för evigt.

Jag har lyssnat på andra människor åt helvete för mycket på sistone. Det har – ännu en gång - slutat med att jag känner mig lurad och ensam. Hade jag gått på mina känslor, min egen intuition så hade jag sluppit en hel massa skit nu. Jag hade garanterat fått annan skit, det ingår liksom i mitt liv…

Men då hade det varit självvalt. Skit på mina villkor. Inte andras. Det är trots allt inte de utan bara jag som ska leva mitt liv. Visst, det är mitt eget fel att jag lyssnade … Jävligt puckat egentligen… Och därför får det vara slut med det nu…

Nu finns det säkert någon som tycker att jag gick över till att bli alldeles för personlig men jag gör det av en anledning. För även om jag själv har en jävla bra bit att vandra, genom taggtråd, över berg och via svårforcerade dalar så tänker jag ta mig fan (förlåt Eva, att jag svär som en borstbindare…) börja jobba på att leva mitt liv som jag själv vill. Och jag vet att det är fler som skulle behöva en spark i den riktningen. Inte för att jag tror att jag kan ge den här och nu. Men jag kanske kanske kan så ett frö. Och så kan vi Mollybruttor stötta varandra en smula istället för att sitta på varsitt håll och må kass.

Era kommentarer i mitt förra inlägg värmer i hjärtat, de betyder så mycket mer än jag tror att ni anar. Tusen miljoner tack och kärlek till er!!! Och att ta en bloggpaus är liksom inte rätt känner jag. För det här är en del av mitt liv som jag gillar, trots att fantastico Sanni bus (love you!) tycker att jag är kluven. :o) Har förresten fått en award av henne och den måste jag ju ta tag i så av den anledningen går det ju inte heller att hålla stängt här. ;o)
Mitt humör går upp och ner, det kommer ni säkert att fortsätta märka av men det är så jag är, jag vägrar spela tjo och tjimmig när jag mår tvärtom och föredrar att vara ärlig, för annars skulle jag inte kunna stå för den här bloggen.

Shit vad långt det blev, sorry om jag fått er att somna av tristess… KRAM!