Dagens – som chockade sig själv och blev klassens bitch

Stickad kofta - Hunky Dory Skull knitted japan, jeans – Please. 

Stassen som fick haka med mig under skoldag nummer fem. Fast det har ni säkert redan fattat med tanke på att den är med som en dagens här… Vad jag däremot inte riktigt fattar själv är mitt lilla utspel idag… Jag ska ta det från början, i snabbversion. 

I måndags var det jag och fyra tjejer till som började utbildningen, som egentligen startade redan veckan innan. Så 12 personer, våra klasskamrater hade redan gått en vecka. Tanken var att vi fem skulle komma ikapp dem under veckan, göra det de redan gjort fast dubbelt så snabbt och vi har därför inte varit med de andra mer än vid ett tillfälle tidigare i veckan. Då kändes det som att de helst hade sluppit oss. Lite Robinsonvarning i luften med att de nya ska ut först. Typ… 

Och idag, när vi skulle ha gemensam lektion var det likadant. Ser och hör i ögonvrån hur en vuxen människa surar och gnäller ”i smyg” över att dennes plats är tagen av en av oss nya (jo vi kallas så, av lärarna också). När sedan ännu en tystmuttrar över att jag tagit dennes plats så fick jag bara spontant nog. Och sa ifrån. Högt och tydligt förklarade jag att om hon nu tyckte så kunde hon säga det till mig för jag hade inga problem att flytta på mig. 

Blev emotsagt på ett ”skylla-ifrån-sig-sätt” och fortsatte därför med att det var omöjligt för oss att veta vilka platser som är ”deras”, att vi inte bett om att bli inkastade i ”deras grupp”, att Robinsontänket är småaktigt och att vi istället borde kunna bete oss som de vuxna människor vi är… Typ så. Och typ att jag därmed nu har stämpeln klassens bitch i pannan. 

Även om de andra såg helt ställda ut så chockade jag nog mig själv allra mest. Jag, den menlösa übermesen, öppnar käften och kaxar!… Pinsamhetskänslorna dansade in i skallen så fort jag stängde käften igen. Men de försvann ganska fort för jag är visserligen väldans förvånad men ändå fan så stolt över att jag sa ifrån! Att jag lyckats gå ur en supertung mobbadsituation (på arbetsplatsen från helvetet som jag sa upp mig från för två år sedan), genom helvetet med totalkrossat självförtroende och nu har mod nog att stå upp för det jag tycker. 

För hellre det än att jamsa med i det jag upplever som fel. För det spelar ingen roll vad jag säger och gör, vissa kommer att ogilla mig oavsett och då är det bättre att vara den man är, för då vet man åtminstone att man är ärlig mot sig själv… Typ… Långt dravvel blev det, så over and out, tjing för nu!