En jävla massa flum – om mig och hösten

Jag försöker verkligen. Jag vänder ut och in på alla mina känslor och invanda tyckanden… Jag anstränger mig på allvar och så pass mycket att jag är nära bristningsgränsen. Allt för att lära mig att gilla hösten. Men vi kan liksom inte klicka med varandra. Alls. Okej för finfärgade löv och klar luft, men att behöva leva i ett konstant pendlande mellan grådis och mörker är inte min grej… Alls. Och detsamma gäller kyla.

Hade allt gått enligt planerna så hade vi i detta nu bott på ön där det är någonstans i stil med svensk lagomsommar på solskenshumör året runt. Jag pratar Kap Verde. Och jag pratar jag, mr Make och vårt älskade lilla mini-zoo.
Det gör vi inte. Bor där nu alltså. Men drömmarna är inte skrotade, de är bara framflyttade ett år. Och det är just därför jag försöker gilla läget. Precis som det är. Just här och just nu. Och förhoppningsvis en sista gång…

Men jag misslyckas hela tiden. Även när jag försöker förvränga verkligheten med hjälp av drömlika, och verklighetsflyende inställningar a la Hipstamatic…

Så nu skiter jag i det. Och helt enkelt bara finner mig i realiteten hur skittrist den än må vara… grå, kall och jävligt trist… Men det behöver ju inte betyda att jag måste följa i samma spår…

Jag kan ju leka barnbok och ha pipig röst och skutta fram över de döende ängarna i mina Madickenstassar i alla fall… så vi ses där. Peace and out för idag!