De tre dödsjobbigheterna jag gick närkamp med idag

Troligast kommer jag att framställa mig själv som värsta dåren nu (japp, värre än vanligt…). Men! Har man hintat A så får man väl snällt även komma till B. Så att säga. Och därför kommer nu avslöjandet kring de tre dödsjobbigheterna jag gick i närkamp med idag: 

1. Jag ringde och bokade en tid hos läkare på vårdcentralen. Jahaja, jobbigt vaddå… kanske ni, med all rätt tänker nu. Men jag har läkarskräck. Kanske inte helt logiskt eftersom jag jobbade en hel massa år som undersköterska under stenåldern men det är inte läkare i sig utan när jag själv ska hamna i våldet på en sådan. Dock var det inte speciellt jobbigt när jag väl tog tag i det. Snarare jäkligt skönt när jag nu har en tid inbokad i kalendern. Vet dock att när jag vänder blad till den dagen så kommer jag att ta fram ordet dödsjobbighet igen…

2. Jag duschade på gymet. Vilket jag bara precis hatar och har grym skräck för. Varför har jag egentligen ingen aning om men att stå utan minsta trasa på mig i ett trångt duschrum med fem andra tjejer och några som står på kö lika tätt inpå ger mig feta rysningar. Helt enkelt bara megaobehagligt. Och det var det också, fast bara lite. För trots allt så överlevde jag ju…

3. Att bli vägd och måttad lite här och var på kroppen av en annan person. Vilket även var anledningen till att jag duschade på gymet. För det var där jag genomgick denna fasa. Utförd av min nyblivna pt Emelie. En helt oberättigad nojja visade det sig eftersom hela proceduren inte avlöpte som jag inbillat mig; att jag skulle stå där enbart iklädd ett par trosor… Utan med mig i full stass… 

… som jag där tog mig friheten att kasta in här, så jag kommer ihåg och därmed kan ha samma outfit när det vankas samma förfarande om sex veckor ungefär. För det är ju viktigt satan, fel tröja kan ju väga flera gram mer. Och snacka om vilken katastrof det hade varit… ;o) 

Så med facit i hand var ingen av mina så kallade jobbigheter ens i närheten av döden. Det som egentligen var det dödsjobbigaste denna dag var, komiskt nog inte mentalt utan fysiskt. Som i ett mixat pass indoorwalking och tabata. Fy attan säger jag bara, trodde jag skulle spy, svimma och minsann om inte liemannen var och petade mig i ryggen också… Tjing!