Om konsten att förila sig i desperat längtan efter våren

Nu! Äntligen är det dags! Tänkte jag när jag vände blicken mot fönsterrutan igår morse och möttes av sol. Dags för våren att ha tagit över ruljansen. Så jag kastade på mig en stass och for ut genom dörren för att dokumentera dess första dundrande intåg för detta året. Hmmm… Jag förilade mig nog en smula…

… för träden stod inte till tjänst med ens det minsta lilla tecken på att vilja pynta sig med löv, eller ha tendens till att vilja kicka igång gräset att bli läckergrönt...

… och på ändernas sjö härbärgerade fortfarande ett läskigt lager av is. De såg riktigt ledsna ut. Änderna. Och inte på en enda av parkbänkarna jag passerade...

 … satt det någon som insöp vårsol med nosen mot skyn. Inte ens ett enda litet barn som for fram i vild vårlek fanns att finna. Nix övergivet var ordet. Överallt.

Det var dessutom halv storm och mest bara allmänt ruggkyligt i luften. Så! Och suck! Jag får väl försöka hålla mig och stå ut ett tag till. I desperat väntan och längtan efter våren… Den slöa jävla våren… Så Kram på er i vintervidrigheten!