Here we go again...

... med en anonym kommentar i mitt förra inlägg. Som låter så här: ”Jag förstår inte varför du är så dålig på att svara på kommentarer? Om du nu lever på din blogg så har du skyldigheter att göra det!”

Så jävla tröttsamt måste jag säga. Men. Jag väljer ändå att bemöta den så här eftersom det kanske sitter fler därute och tror samma sak; att jag på något sätt lever på den här bloggen. Vilket är helt fucking fetfel! Jag får inte en spänn för att jag bloggar, jag får inga gratiskläder och jag får inte feta rabatter på Mollysar. Nada med andra ord!

Jag har den här bloggen för att jag vill och tycker det är kul. Och jag anser inte att jag har minsta skyldighet att svara på kommentarer. Egentligen. Men jag gör det för att jag vill ge lite respons på det ni skriver eftersom jag uppskattar det.

Ibland kommer svaren kanske först dagen efter, ibland ännu senare. Men jag försöker att svara på något sätt även om jag missar ibland. Vilket oftast har att göra med att det dyker upp nya kommentarer i gamla inlägg, och jag kan omöjligt hålla koll på det.
Det blir inte heller alltid personliga svar till var och en. Vilket har att göra med två saker: 1 om till exempel flera tycker samma om en sak så känns det är inte helt vettigt att svara individuellt eftersom det då mest blir upprepningar från min sida.

Och 2 jag hinner inte alltid. För som sagt, det här är inget 8 timmar om dagen-jobb som jag tjänar kosing på. Och därför måste jag kanske göra andra saker också. Dessutom kan ju datorn faktiskt vara ockuperad av någon annan också:

Fler frågor på det här eller? Ställ dem i så fall i kommentarsfältet. Så får ni svar där. Kanske idag, kanske imorgon… Annars är det här sista gången jag överhuvudtaget befattar mig med det här ämnet. Som jag härmed avslutar med ett framtida tips till anonyma: om ni inte ens klarar av att skriva under med ert namn så kanske ni ska lära er det. Eller hålla käften istället! Till er andra: Kram!