Och den där dröm-Mollyn som jag tjatat om är...

... Tripper B long skirt, silky paris. Den har blivit provad här nu men utan stil och finess, som i inget som passade till den utan bara en sunkig hemmamyströja. Fast den sitter kanon och är minst lika snygg som jag kom ihåg den från provningen i Odd Molly-butiken i Köpenhamn (där bilden är tagen).
Det var där jag fick den på hjärnan. Ville norpa med mig den på momangen men hade inte råd. Började sälja av från Mollyroben och fick idén; att spara ihop till den och ge den till mig själv i fy-fan-vad-du-är-bra-present. Bra som i att jag har kämpat så hårt det här året för att tvärvända kroniskt depp och dåligmående under tre svåra år. Vilket jag är på god väg att ha lyckas med.
Ett av målen jag satte upp var som bekant vikten, så drömkjolen var tänkt att jag skulle få den dagen jag är nere på målet, när projekt Toppen is nådd har blivit belagt med en punkt. Nu är det inte det riktigt än. Och därför får den hänga på paradplats i vad jag beräknar en månad till. Barnsligt resonemang? Mycket möjligt men det blir attan så mycket roligare att ta på sig den då än att ha fuskanvänt i förväg… Men varför köpte jag den då så långt i förväg? Jag var helt enkelt rädd, snudd på intill döden rädd, att den skulle sälja slut… ;o) För jag var liksom bara sååå tvungen att få den stora äran att äga den… Någon som känner igen sig? I när ett klädesplagg blir livsviktigt… :o) Peace out för nu! Take care!