Om konsten att gå från en ytterlighet till en annan

Vilken knasig dag det har varit. Först var jag omåttligt deppig och håglös. Utan att ha den minsta lilla aning om varför. Inte ens vovvenad i solskenet var kul, tyckte vare sig jag eller hundarna, så vi lullade snabbt hem igen och surade istället. Sådär med hängande huvud, kutig rygg och pensionörshasande steg. Om ni fattar... Allt var bara skit och menlösheten personifierad. I ett par timmar...

… till hux flux… Jag får plötsligt, och från ingenstans, världens dårryck och börjar städa, feja och dona i någonslags übereffektivitetstempo. Nu är jag ingen människa som går runt och sjunger. Inte alls! Men det var nästan så jag nynnade på något okänd stycke, i samma snabbtakt som saker blev utförda. Och så har jag gått bulldozerloss till nu. 

Det var ju ett helt gäng månader sedan jag var hos en psykiatriker senast men denna plötsliga svängning i ytterligheter fick mig att börja fundera på om det inte är dags igen… ;o) Eller är det fler av er som kan tvärvända så här i skallen? 

Nu ska jag i alla fall sluta tråka er för idag. Har lite tvätt att hänga, ett gäng örngott att byta ut och en lunchlåda att förbereda. Bland annat. Så hej & Kram för idag!