... vid en annan scen för lite zigenarpunk. Dock inte favoriterna Gogol Bordello utan the Byrons of Tang. Sådär tyckte Oscar, Micke och Daniel. Och jag. Så efter ett tag och lite lullande och matshopping hamnade vi... 

... återigen i partynästet the camp. Där intelligensnivån sjönk ytterligare ett par grader. Inte minst...

... hos Linus som fixade finfina fotstöd till sina onda fötter. Och de var lika bra som stolarna var som hängmatta.

... Micke (som kom först i fredags) och kompani, som i hans brorsa Daniel, Hanna och hennes snubbe Oscar tackade för sig för det här året och styrde kosan mot sin hemstad Stockholm. Vilket de gjorde i precis rätt stund då ovädersmolnen från helsefyr tornade upp sig på himlen strax därefter.

Och svensken med stol som ryggsäck... nä jag fattar inte heller det där... blev söndagens sista bild. Men regnet drog förbi, vi knallade på konsert igen. Den här gången Björk, vi hoppade ännu mer mat, som i världens garanterat godaste tomatsoppa med nästan lika gott bröd till. Vi festade lite till och med någon liten timmes sömn därefter var det hux flux morgon. Och synen som mötte var denna...

Ännu lite förhatligt grått som det kom skurar från med jämna mellanrum. En sorgsam syn, fast ändå inte ens i närheten av lika deprimerande som när blicken vändes i motsatt riktning, in mot själva campingytan.

Och så ser det ut precis överallt, och alltid, när målgången för festivalen är passerad. Och vi drog hem, som ni vet. Och det här var därmed även det sista ni kommer att få av mig från och om årets upplaga av Roskildefestivalen. Misstänker att ni inte är speciellt ledsna för att slippa mina interna tråkbilder och menlösa texter... I alla fall inom detta ämne för skulle jag låta er slippa helt så skulle jag ju behöva sluta blogga... Och så kul ska vi inte ha... säger landets tröttaste tant med sömnen i halsen. Så tack & hej, gonatt & Kram för idag!