Dagens & känslan av att vara med i en film

Har ni varit med om känslan av att vara med i en film någon gång? När allt bara känns så sjukt så att det liksom inte riktigt kan vara på riktigt? Där man bara väntar på att det ur närmsta buske ska hoppa fram någon lite Ipren-gubbe med en gigantisk filmutrustning över axeln och skrika ”haha, du är med i dolda kameran”? Det har jag. Alldeles nyss.

Det komiska vara att jag pratade i telefon med fina vännen Helen om just sådana där overklighetstillfällen. En liten stund senare tar jag med mig hundarna ut på vovvenad. Och det är då filmen börjar rulla... Med hemlösa som tigger pengar och ungar som rusar fram och ska klappa hundar, varpå hundar, som redan är ovanligt oregerliga och ständigt drar åt olika håll, blir ännu mer spattiga och far runt mig som idioter, varpå jag står helt fastsurrad med hundkoppel runt kroppen. Detta händer upprepade gånger.

Därpå en skitarg zigenartant som blir ännu skitargare när jag inte vill köpa hennes guldkedjor och en galen gubbe som på allvar försöker köra på hundarna med sin cykel, på gräsmattan. Allt inom loppet av en ynka halvtimme. Så det kanske inte är helt konstigt att jag ser ut som en exceptionellt mordlysten gerillasoldat på dagensbilden som maken tog när han anslöt efter ett Ica-besök:

Så nu är frågan om jag ska våga mig ut något mer idag... för eftersom den där kameragubben aldrig skuttade fram ur sin buske så ligger han säkert kvar där och bara väntar på att jag ska visa mig igen. Så att han kan fortsätta med att iscensätta galenskaper... Vette fan om jag vågar utsätta mig för det... Kram!