Dagens och ska man skratta eller gråta?

”Jag förstår inte hur du kan visa såna vidriga bilder som den med det svältande barnet! Jag mår illa över din okänslighet och tackar därför för mig här. Det här var den allra sista gången jag läste din blogg!” 

Ska man skratta eller gråta? Först är man okänslig som inte tar upp de som har det svårt i sin blogg. Några timmar senare är man okänslig för att man visar vidriga bilder på dem som har det just svårt. Jävligt svårt! Och bilder och bilder förresten, en bild, direkt från verkligheten.
Jag väljer att vare sig skratta eller gråta. Mer bara konstatera att det spelar ingen som helst roll hur man gör, för det finns ändå alltid folk som tycker något annat.

Så därför struntar jag högaktningsfull i vad andra anser och fortsätter att köra rakt av på det jag står för. Har aldrig ens snuddat vid tanken på något annat. Så om du Anonym aldrig mer återvänder hit bekommer mig inte ens för en sekund. För hädanefter har bara de som tycker exakt likadant som mig, i alla lägen, tillträde hit.
De som inte förstår vad jag snackar om kan vänligen slå upp ironi i en ordbok…

Nä nu känner jag att det behövs en dos tomt prål för att lätta upp stämningen och återgå till de hårt beprövade glasserierna. Och vad passar då bättre än en rosa stass, som dessutom äntligen fick göra premiär i verkligheten med mig denna dag:

Haha… det ser ju ut som att jag har satt på löstuttar a la strut. Sådana som Madonna hade en gång om ni kommer ihåg… Fast det har jag inte. Och så såg det absolut inte ut i spegeln innan jag gick hemifrån… kan det vara ljuset? Skuggorna? Synvilla?... Galet a la mentalsjukhus ser det ut i alla fall… :o) Kram!