Det skulle kunna bli en hel hop med sorgeinlägg

Jag hittade precis ett mail i min inkorg. Som avhandlar vilken vidrigt hemsk människa jag är som bara har haft ett enda inlägg om fredagens händelser i Norge och sedan kör på i samma gamla ytliga spår. Typ. För det var skrivet på ett betydligt mindre sofistikerat sätt, så barnsligt att jag inte ens vill citera det här. Men jag vill bemöta det, för det finns kanske fler som tycker så…

Självklart har inte tragedin i Norge gått mig omärkt förbi, jag tänker en massa på det. Precis som jag tänker på Mollysystern som nyss förlorade sin pappa, och Mollysystern vars pappa nyss förlorade sin fru.
Jag tänker även på alla de föräldrar i Kongo som har förlorat barn i mässlingen, på dem som svälter i Kenya på grund av torkan där och på människorna i slumkvarteren i en afrikansk liten stad där jag var en gång för ett gäng år sedan.

Foto: Kevin Carter

Bilden föreställer en gam som väntar på att ett svältande barn i Sudan ska dö. Kevin Carter fick Pulitzerpriset för bilden 1994, strax innan han tog livet av sig, 33 år gammal. I hans självmordsbrev stod bland annat det här:

”Jag är hemsökt av tydliga minnen av mord och lik & ilska och smärta... av svältande eller skadade barn, av skjutglada galningar, ofta poliser, av bödlar...”

Så ja, jag tänker lite på Kevin Carter också. Så det skulle kunna bli en hel hop med sorgeinlägg här. Men det blir det inte. För det finns nog med sorg och elände på andra ställen. Som i tidningarna och i nyhetssändningarna på tv.

Det här ÄR en ytlig blogg, som aldrig har utgett sig för att vara något annat. För min inställning är att det behövs en lagom dos av såväl yta som djup. Annars blir livet helt enkelt för tung att palla med.

Så bara för att jag inte skriver om allt som snurrar i min skalle så betyder det inte att det inte finns där. Frågor på det? Hoppas ni får en riktigt bra dag. Kram på er!